1 och ett halvt år sen.

Idag var det exakt ett och ett halvt år sedan min bonuspappa dog. Jag vet inte, men redan när jag vaknade så kände jag mig så tung och tom. Jag kände mig ledsen och trasig, inte ens förän när jag gick tillbaka till sängen (då jag kände att jag inte klarar skolan såhär ledsen) så insåg jag att det var exakt ett och ett halvt år sen. Men det är som om min kropp redan visste det, att jag typ visste om det innerst inne. Det har gått ett och ett halvt år, men ibland är det fortfarande som att det hände nyss. Jag känner mig lika trasig, förvirrad och tom som då. Och idag är en sån dag. Det är så sjukt, för jag menar jag vet om att han har dött och inte kommer komma hem igen. Men fortfarande väntar jag på att han ska springa in genom dörren stressad och skrika hej snabbt med matkassar i handen. Innan han fortsätter med jobbsamtalen och börjar laga mat. Det är en ständig väntan, trots att jag vet att det inte kommer hända så är det som att jag någonstans fortfarande hoppas och väntar på att den dagen ska komma. Det är jobbigt. Just den väntan. Att vänta på något som aldrig kommer ske. Som sagt så lät jag mig själv vara hemma idag, för att jag kände att jag bara skulle bryta ihop och ändå vara helt borta på lektionerna. Jag skulle bara vara ett tråkigt sällskap idag. Så jag tänker ta den här dagen och ta det lugnt. Anders, jag är väl medveten om att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig fortfarande varje dag och hoppas verkligen på att det händer något efter döden och att den världen är helt underbar, för det förtjänar du. Jag älskar dig!
Jag vet att jag lagt upp den högra bilden typ tusen gånger. Men det är en av mina favoritbilder.

Gillar

Kommentarer