Det är ett år sen idag och du är fortfarande lika saknad som förr.

Den här dagen förra året var nog en av de absolut värsta i mitt liv. Jag kunde inte förstå någonting. Jag kunde inte förstå att du hade tagit ditt sista andetag, att jag aldrig mer skulle kunna ha en konversation med dig och se dig kliva innanför vår dörr. Jag kunde inte förstå varför du skulle få cancern. Och varje cancersort de sa att du hade försökte vi se positivt på, för att då visste de iaf vad du hade, vilket innebar att de kunde börja bota det. Men så fick man veta nu efter allt att de inte alls visste förän först i slutet. Då visste de att den inte ens var botningsbar, att den var kronisk. Jag kan fortfarande ibland inte hantera saknaden på ett bra sätt. Ibland så känns det som jag har en spricka som inte alltid går att gömma under en ganska stark fasad jag lyckats bygga upp. Du var en av de mest betydelsefulla människor jag känt. När jag var liten, typ 5 år så hade jag ganska lätt att acceptera dig som ny partner till min mamma men inte visste jag då att du skulle bli så betydelsefull. Men jag är trots all smärta lycklig att jag fick lära känna dig och att jag fick i 11 års tid kalla dig för min bonuspappa! Jag älskar dig Anders.

Gillar

Kommentarer