Livet - skriver av lite av mina tankar bara.

Livet. Man får ständigt och jämnt höra hur man måste uppskatta allt man har i livet, istället för att klaga på det man inte har. Trots detta så lever vi i en värld där det är fler som klagar och är missnöjda med sina liv än uppskattar allt det de redan har. Vi har ett ständigt behov på att få mer och bättre, ständigt och jämnt. Och när vi uppnått det som var vårt förra mål, så vill vi redan komma längre. Hur kan det vara så? Är vi programmerade att ständigt förvänta oss mer och bättre än det vi redan har? Jag har världens bästa familj, jag får mat på bordet varje dag och jag får gå i skolan. Det finns barn i min ålder som skulle göra vad som helst för det. Men för mig är det självklart, så jag känner att jag har rätten att klaga på det. Jag klagar ständigt och jämnt på skolan, för ärligt talat så är jag så extremt stressad över det och pressad att jag inte vet var jag ska ta vägen ibland. Men samtidigt så ger skolan så mycket bra också. Utan skolan skulle jag förmodligen inte träffat alla mina fina vänner och jag skulle inte varit lika utbildad. Trots detta så mår jag oftare dåligt över skolan än jag mår bra. Är det mitt fel då? Att jag tar saker för givet och inte orkar kämpa för något? Eller är det skolan som är för stressig, hård och jobbig? Ibland vet jag inte. 9 månader per år går jag i princip och klagar över hur tråkigt, stressigt och jobbigt jag har det. Och överdriver nog för det mesta. Det är alldeles för mycket tid. Jag kanske borde lärt mig att uppskatta livet. Efter allt som hänt och som jag och min familj gått igenom så tycker jag att jag borde lärt mig det. Men någonstans i bakhuvudet så tänker jag, är det här vad livet är? Är det här allt livet erbjuder?

När jag sedan pratar med mamma eller någon annan vuxen så säger de alltid att man ska njuta nu när man går i gymnasiet, för skoltiden är den bästa tiden i sitt liv. Och jag vill inte tro att det är sant. För om det här är allt livet erbjuder så är jag besviken. Inte så att jag är missnöjd med hela mitt liv, men jag vill göra en skillnad. Jag vill dö i vetskap om att jag gjort något för världen. Hjälpt den och förbättrat den. Men samtidigt vill jag uppskatta det, må bra och älska livet lika mycket som man gjorde som barn. Tänk att få se världen från samma perspektiv som man gjorde när man var liten. Hur glatt livet var, hur enkelt det verkade och hur kreativ man var. Skolan skrapar bort den kreativa sidan mer och mer för varje dag, vecka, månad och år som går. Fantasin tynar bort. Så jag undrar, kommer man någonsin kunna se det från samma oskyldiga ögon och samma oskyldiga perspektiv som när man var liten? För det är i alla fall så jag skulle vilja se livet. Ifrån den vinken. Jag har kanske ingen rätt att klaga på det liv jag har, eller på den framtid som väntar. Men framtiden skrämmer mig extremt mycket, precis som nutiden förbereder mig för den. Jag tror jag har ett öde som väntar mig. Vägen dit kan upplevas och inträffa på hundra, tusen kanske miljoner olika sätt, men ödet är densamma. Det tror jag på, och hoppas. För det gör livet lite mindre skrämmande, lite mindre oroligt. Så jag får tro att en bra framtid väntar mig. En framtid värd att kämpa för.

Gillar

Kommentarer